Jag har ett superstort "garage"och när vädergudarna hotar med anfall brukar jag köra in i detta garage med min bil.
Det är egentligen en ladugårdslänga med enorma portar och ingen risk att köra in i kanter eller dörrkarmar.
Idag överraskade oss vädret verkligen och från tidig morgonsol övergick det till SNÖ och STORM.
Efter morgonens läkarbesök fick jag nästan skotta mig fram till bilen och efter ca 10 minuters körning hamnade jag i en vindtunnel. Jo, jag lovar!
Här gäller det att skynda sig hem till trygga byn och skogarnas milda vindsus tänkte jag och for hem - glad över mina förrättade värv i Storstaden.
Glad att vara hemma och med tankarna på hur jag smugglar in Mannens presenter utan att han ska se dem packar jag händer och armar fulla med kassor, väskor och paket.
Jag hinner två ... säger 2..... steg förbi inkörsporten så smäller det utav bara fanken och tro det eller ej...
Ladugårdsdörren LYFTS rakt upp i luften och LYFTS AV sina gångjärn för att sedan buklanda med en jättesmäll på stället där jag stod 4 sekunder tidigare.
Jag blev nog mer förvånad än rädd för jag trodde inte att jag såg vad jag såg.
Mannen for ut ur huset och undrade naturligtvis om jag dundrat in i väggen med bilen ... men se .... det var inte jag.
Mannen blev lika förvånad som jag av att se den lossnade dörren ligga på marken och med gemensamma krafter drog vi den åt sidan.
Den får ligga där tills vi hittar en tredje starke-man som kan hjälpa oss att, dels balansera den på gångjärnen och dels att lyfta upp den.
Tungt åbäke minsann!
Glada är vi dock att inget hände men man får sig allt en tankeställare.
Om... jag hade kommit 1 minut senare... om jag hade rört mig långsammare... om jag.... tja
Om ordet om inte fanns så vore min far miljonär......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar