Nu ska jag i alla fall försöka gå - och det i alla väder.
Upptäcker att jag börjar få ont lite här och där och vet att jag inte kommer att bli friskare.
Hormonsjukdomen gör sitt till men det innebär ju inte att man inte kan försöka röra sig ändå och lösningen kom som en helt fantastisk väntjänst.
Mannens tidigare arbetsgivare och hans underbara hustru hade nämligen en "bekant" i sin närvaro och igår kväll blev jag presenterad för denna "kompis".
Vi introducerades över en spontan onsdagsmiddag hos våra vänner och jag föll genast för kompisens charm.
Han såg en aning ledsen och övergiven ut och jag fick förklaringen att mina vänner helt enkelt inte fick tiden att räcka till att umgås med denne vän.
Jag - å andra sidan - kände genast att jag mött någon som skulle kunna hålla mig sällskap många mörka, långa kvällar här på landet.
Må hända att jag kan komma att uppleva att vi kanske inte har så mycket gemensamt men då fick jag löftet att han får flytta hem igen och fortsätta leva sitt vanliga liv.
Vi gick genast i närkamp när vi kom hem till oss och när vi sprungit "i evighet" tillsammans (tyckte jag) så tittade jag på faktarutan i kompisens ansikte och såg till min fasa att vi endast hållit varandra sällskap i 10 minuter och att distansen blev ca 400 meter !!!!!
50 kalorier kostade hela kalaset och det räknade jag snabbt ut att det motsvarar ca ½ glas rödvin!!! Ve och fasa - här gäller det verkligen att hålla i kompisen länge om vår vänskap ska ha någon effekt.
I alla fall på mig.
Meet my new friend......... och tack kära Britt. Både för god middag och lånet av din "kompis"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar