Så hjälplös man känner sig

Morgonen var seg .... så otroligt seg!
Natten var en "sov-i omgångar-natt" igen. Jag hatar dessa nätter- verkligen hatar.
Att en enda natt få sova sammanhängande - ack en nåd att stilla bedja om!
Man vaknar varje timme, känner sig dödstrött och kan ändå inte somna om. Tänder ljuset, läser någon rad i boken för att känna att ögonlocken blir tunga, man vill SOVA!
Härligt - släcker ljuset och PANG så ligger man där klarvaken och stirrar i taket.
Bara att lära sig "gilla läget" tydligen, men när morgonen kommer är man så trött, så trött och så ledsen, så ledsen.
Jag vill ju fara upp med ett glädjeskutt, vara pigg som en lärka och kvittra mig ner till köket för att där i ett färgglatt förkläde hälsa mannen välkommen till ett mysigt dukat frukostbord som vi gemensamt delar under muntert pladder.
In your dreams babe!
Läser sedan döttrarnas bloggar och ser att vi alla har våra små ryggsäckar.
Stackars  Nomi kan inte heller  sova utan funderar mycket på livets allvar och på dagar som är speciella.
Rebecca lider alla smärtors smärta med sin tråkiga bihåleinflammation och jag ...
ja, jag kan inte göra ett dugg för att hjälpa någon av dem.
Då känner man sig hjälplös som mamma.
Tröttheten gör kanske att  man är extra labil och tungsint.
Ser dock fram emot att min älskade Per kommer hem och finns runt mig - utan ord, men med oerhörd värme - större delen av eftermiddagen.
Att få skratta, prata och gosa med honom  hjälper mycket och mången trist tanke far iväg.
Skönt att få lov att ha någon att vara varm i hjärtat med!